Början till slutet?

Idag var det dags. Efter 7 års trogen tjänst skrev jag min signatur på papperet som innebär att jag är uppsagd för det strålande företaget Volvo Lastvagnar som på mindre än ett halvår har sparkat hälften av de anställda i Umeå. Dock så skyller jag inte detta på Volvo egentligen eftersom en mycket större kris ligger bakom detta. Jag gör min sista dag på Volvo om ca 4 månader.

Man kanske borde känna sig ledsen, rädd eller förbannad när man blir uppsagd men faktum är att när jag skrivit under och gått ut ur min chefs kontor så kände jag lycka. Lyckan över att slippa sitta på söndagar och ha ångest över att det är en ny arbetsvecka. Ångesten blev ännu värre när personer som jag hade mer genomensamt med än andra slutade.

Jag tror jag kan sätta fingret på varför jag känner lycka.

1. Jag slipper gå till ett tråkigt jobb som inte ger mig någonting förutom ångest.
2. Jag har aldrig stämplat. Jag har aldrig varit mellan två jobb. Jag har alltid jobbat. Därför känns det också på något sätt att jag inte får panik för att bli av med jobbet. Jag skall tycka det bli skönt att stämpla ett tag.
3. Mellan alla jobbansökningar kommer jag ha all tid i världen att bli en bättre programmerare och förhoppningsvis lära mig otroligt mycket mer än vad jag kan idag inom webbprogrammering.

Tyvärr hör man alltför många på jobbet som skall ägna sin tid åt att antingen spela dator/tv spel eller se allt i filmväg dagarna i ända. Mina dagar kommer vara mycket strukturerade. När min lilla son är hos dagmamman kommer jag sitta och plugga webbprogrammering och lansera en rad olika små och större projekt enbart för att lära mig mer. Vem vet, kanske räcker det tillslut så att man kan jobba som webbprogrammerare. Om inte så kommer det dock hjälpa mig i framtida projekt och eftersom jag fortfarande planerar på att kunna leva på mina internetprojekt i framtiden.

Så förhoppningsvis är inte detta början till slutet utan början på något nytt och bättre.