Mitt företag och mina projekt har varit lite lidande i veckan. Jag har inte varit så fokuserad på företaget. Tankarna är hos min mormor som flyttat in på ett äldreboende. Mormor har alltid varit en stark kvinna och är fortfarande det. Det är hennes knän och hennes höft som sviker henne och jag ser att hon inte gillar att saker och ting har blivit som det blivit.
Tyvärr kan man inte styra över livet även om man skulle vilja. Ibland går livet på räls men oftast handlar faktiskt livet om en kamp. En kamp mot kroppen som har sitt eget liv och öde till mötes. Jag är 30 år och har redan varit med om att se min bäste vän förlora kampen mot leukemi. När man är 19(som han var vid tillfället) finns nog inte canser med i ordförådet. Allvarliga sjukdomar känns väldigt avlägset.
Ingen tänker på det men plötsligt händer det. Allt rasar som det bräkligaste korthus du någonsin skådat. Glöden som fanns i ögonen dagen före beskedet är förbytt till en tom blick. Den blick han gav mig efter han fått beskedet sa allt. Han behövde inte säga något. Ord var överflödiga. Han hade slutat planerat för framtiden. Han hade gett upp livet även om han inte sade det rakt ut.
För min mormor, min kompis och förmodligen någon du känner som inte kan leva livet fullt ut. Gör dem en tjänst de inte kan göra själva, lev varje dag som det vore din sista.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sant så sant. Det är lätt att vi glömmer hur skört vårat liv är. Vi har mycket att vara tacksamma över!
Min mor var mycket nära att dö i Cancer för några år sedan. Morfar dog för 3 månader sen. Går mycket sånt där i släkten. Det är väldigt hårt att se en nära person tyna bort.
Mvh David
Ja, vi har nog alla nagon som star oss nara vars liv blivit for kort eller for plagsamt.
Skicka en kommentar