Vilken söndag!

Jag och min son på 6 månader skulle åka och hälsa på min mor och min mormor idag. I Umeå är det nu skitväder med snöstorm och slask-snö. Jag åkte till min mor som bor 3 mil utanför Umeå och allt gick bra. Det var på hemresan allt gick snett.

När jag kört ungefär hälfen sprängdes mitt bakdäck i 90 kilometer i timmen. Jag saktade in om parkerade på en P-ficka. Jag tog det lungt för jag har ju ett reservdäck i bilen. Jag plockade ut allt jag behövde för däckbytet ur bagaget och skulle börja hissa bilen när jag märkte att domkraften inte fungerade. Kände redan då att det skulle bli en dålig dag men inte i vilket omfång.

En bil stannade efter jag vinkat in den och han frågade vad problemet var och jag förklarade. Han hade bråttom men han gav mig en domkraft som jag skulle lämna tillbaka till honom. Skönt tänkte jag och killen drog iväg. Den fungerade och alla mina problem var lösta, eller?

Nu var det ju inte enda problemet. Nu fungerade domkraften jag hade fått låna. Då gick inte bultarna på hjulet att skruva lös eftersom de har frysit/rostat fast under vintern. Jag har ju bara ett fälgkors i bilen.

Hörde min som skrika i bilen, han ville säkert vi skulle åka. Det ville jag med. Jag var blöt upp till mina knän. Mina skor var gjorde av vatten och jag frös. Sedan fortsatte jag stanna bilar. Givetvis stannar ingen här i detta otacksamma land.

Då tog jag ut min son också och höll i honom. Mycket riktigt var det ett bra lockbete eftersom bilar stannade då på löpande band och ville hjälpa. Till slut fick jag hjälp av en buisnessman med sitt headset fastlåst vid örat. Mannen verkade göra karriär. han plockade vänligt upp ett förlängningsskaft och nu fick jag till slut lös bultarna så jag kunde byta däck.

När det var klart så fortsatte jag min färd hem i 70 kilometer i timmen (på 90 väg). När jag satt där i bilen blöt och kall kändes det rätt bra ändå. Fast denna jobbiga motgång i Sveriges sämsta väder så tyckte jag att jag gjorde det bra ändå och nu kunde ju knappast något mer hända.

Där hade jag fel. Jag vet inte hur snabbt man får köra med ett reservhjul men jag låg iaf i 70 kilometer och bilar körde om mig på löpande band. Just när jag kom in till Umeå körde en gammal Saab om mig och när jag tittar i backspegeln så är ju givetvis en polisbil bakom mig.

Jag tänkte att jag kanske klarar detta och blinkade för jag skulle svänga höger. Självklart gjorde de också det och det tog inte länge innan de blå ljusen snurrade på deras tak.

Jag tog bort min skrikande son ur barnstolen som blev tyst direkt han fick se polisbilens blåljus. Polismannen förklarade att jag inte behövde gå ut ur bilen men jag tyckte det var en bra idé om jag inte skulle få hörselskador av allt skrikande.

De undrade varför jag kört så sakta. Då förklarade jag hela historien som jag nu berättat för dig. Jag fick rutinmässigt blåsa. Jag såg de var ganska road av min historia vilket lättade upp hela stämmningen. De önskade mig en trevlig dag och alla åkte vidare.

P.s. När jag först klev ut ur bilen ensam fick jag en skarp blick från den kvinnliga polisen. Sedan när jag böjde mig in i bilen för att ta upp min son såg jag att hon var på sin vakt.

När hon sedan förstod att det inte var ett vapen jag sträckte mig efter utan ett barn på 6 månader baby så byttes den skarpa blicken till ett vackert leende. Jag antar de gillar bäbisar mer än vapen.

Vilken söndag! Resten av kvällen skall jag slappa framför tv-program.